Här står mina OS-bananmuffins och tronar. OS, OS, OS! Kom och ta mig då för fan...


Och jag har varit snäll idag, JÄTTE-snäll. Ni skulle bara veta.

Men det gör ni inte.

Ovanstående skulle postats mycket tidigare idag men något jävlades med mig. Typ en bit eller åtta.


....


Åtskilliga timmar senare... idag, en bra dag och en skit dag. Samtidigt typ. Känns så. Sliten, förkylningskänsla, stress, funderingar. En snygg skjorta, en bra bok och en tacksam granne får väl anses vara ett ok resultat av dagen trots allt. Men känslan. Känslan som jag har ibland, känslan av att inte veta vad man vill, vad man är, vart man ska gå. Glad, lycklig, ensam, allt jag behöver och ingenting.

Veckan som kommer är kurs hela veckan lång. Normalt sett lika med soft. Lägg på lite andra arbetsuppgifter och mitt behov av att vara så jävla duktig hela tiden. Och sociala aktiviteter. Och ett möte långt bort. När fredag kommer så kommer jag att vara aningens trött tror jag. Trött men förhoppningsvis med en känsla av att det gick ju bra.

Ska lägga mig i soffan, låta iTunes stråla sina digitala signaler genom stereon, stirra upp i taket. Skulle vilja ligga i mörkret och vrida och vända på varenda tanke i huvudet med någon, diskutera, få lite andra input. Det fungerar inte att diskutera sina tankar med sig själv. Jag tror de jävlarna bara luras, de gör upp med diskusionerna om resultatet redan i förväg. Mitt medvetande är bara en lyssnare, en betraktare, en passagerare. Kanske dags att ta över kontrollen igen. Be the man.

Stirra i taket var det ja. I love the feeling of misery. Misery loves company.