De flesta av mina bloggläsare har säkerligen sett High Fidelity, filmen baserad på Nick Hornbys roman, filmen om musikens plats i en mans liv, musikens roll för att spegla händelser och skapa stunder. Vänta nu, var det om att hantera kvinnor och skapa stunder med desamma? Låt oss säga en kombination av de båda då.
What's my fucking point?
My fucking point är att jag är en blandbandare. En generation försent då vinylen inte är så vanligt förekommande och min sista bandare slog sig till ro i ett källarförråd på Västanväg 62 år 2001. Att blandbanda på iPoden är inte riktigt samma grej, kräver inte så mycket tanke att blanda flera hundra låtar. Överflöd skapar skit. Att behöva begränsa sig till ett dussin låtar, följa ett spår eller en känsla, skapa en kurva som musiken följer. Allt detta kräver lite ansträngning som gör att man inte helt enkelt hoppar mellan låtarna, det tvingar fram tanke och känsla. Jag blandbandar ibland till CD, för bilen och cd-radion på kontoret, men CD är ändå ett medium som är lätt att ändra, både när man skapar den och när man spelar av den. Lätt att hoppa över, ändra ordningsföljd, saker man svårligen gjorde med bandaren. Nostalgia obviously, att streama musiken genom stereon från sin dator, hämta hem lite vad som helst när som helst, det var ju saker man hade drömt om att kunna göra om man kunde föreställt sig det på den tiden då bandaren hade en plats i mitt liv. Men jag drömmer ändå om heavy (eller hög densitets eller vad fan) vinyl på en SL-12:a. Jag har dyr Arcam surround-förstärkare och massa högtalare, men skulle egentligen bara vilja ha en 2-kanals med phono-ingång. Mindre är bättre. Enklare. Renare. Att allt alltid ska vara så mycket.
Vad jag ville säga var egentligen bara att jag försöker komponera ihop ett blandband för våren. Nästan lite Mr Music, ve och fasa, men det är kul att hitta en CD märkt med soft pop 2001-03-14, eller Mysmix-99 (en gåva, den titeln hade nog inte jag hittat på) och nästan omedelbart så minns man vad som hände då, vad man gjorde, känslan.
Yeah, I know. Get a life.
Men i brist på annat så får detta vara mitt liv. Jag trivs med mitt liv.
What's my fucking point?
My fucking point är att jag är en blandbandare. En generation försent då vinylen inte är så vanligt förekommande och min sista bandare slog sig till ro i ett källarförråd på Västanväg 62 år 2001. Att blandbanda på iPoden är inte riktigt samma grej, kräver inte så mycket tanke att blanda flera hundra låtar. Överflöd skapar skit. Att behöva begränsa sig till ett dussin låtar, följa ett spår eller en känsla, skapa en kurva som musiken följer. Allt detta kräver lite ansträngning som gör att man inte helt enkelt hoppar mellan låtarna, det tvingar fram tanke och känsla. Jag blandbandar ibland till CD, för bilen och cd-radion på kontoret, men CD är ändå ett medium som är lätt att ändra, både när man skapar den och när man spelar av den. Lätt att hoppa över, ändra ordningsföljd, saker man svårligen gjorde med bandaren. Nostalgia obviously, att streama musiken genom stereon från sin dator, hämta hem lite vad som helst när som helst, det var ju saker man hade drömt om att kunna göra om man kunde föreställt sig det på den tiden då bandaren hade en plats i mitt liv. Men jag drömmer ändå om heavy (eller hög densitets eller vad fan) vinyl på en SL-12:a. Jag har dyr Arcam surround-förstärkare och massa högtalare, men skulle egentligen bara vilja ha en 2-kanals med phono-ingång. Mindre är bättre. Enklare. Renare. Att allt alltid ska vara så mycket.
Vad jag ville säga var egentligen bara att jag försöker komponera ihop ett blandband för våren. Nästan lite Mr Music, ve och fasa, men det är kul att hitta en CD märkt med soft pop 2001-03-14, eller Mysmix-99 (en gåva, den titeln hade nog inte jag hittat på) och nästan omedelbart så minns man vad som hände då, vad man gjorde, känslan.
Yeah, I know. Get a life.
Men i brist på annat så får detta vara mitt liv. Jag trivs med mitt liv.
inlägg av /D - 4/05/2006 03:01:00 em
