Ojoj vilken gladblogg det vart.

Ibland undrar man.

Varför gör jag så? Eller inte?

Men jag var inte glad, jag frotterade mig i min missär.

Vilket nästan gör mig glad, om inte glad så tillfredsställer det i alla fall ett behov hos mig.

Om man skulle, bara för en stund.

Vika sig.

Om man bara kunde.

Om man bara kunde fråga.

Om man bara kunde få svar på fråga.

Ett uppriktigt, detta var min intention, detta var mina tankar, därför gjorde jag så.

Vem fan kan svara på det, ens inför sig själv.

När man inte kan svara sig själv, kan man begära att någon annan ska kunna det?

Det är väl som så.

Jag sökte bekräftelse, de svar jag ville höra, de svar jag behövde.

Jag känner mig som Bruce Willis gästspelande rollfigur i Vänner, mannen som inte kunde ge uttryck för känslor, mannen som inte kunde ge uttryck för känslor förrän någon grävde fram hans själ och mannen kunde inte sluta gråta och sluta att tala om känslor någonsin igen.

Bättre hålla tyst.

Några vet att det finns känslor där.

Några tycker jag är underlig.

Några skiter fullständingt i det, brickan som var jag är lagd och spelad och nu finns det andra spel.

Några kanske tycker jag skiter fullständigt i dem, brickan som var hon är lagd och spelad och nu finns det andra spel.

Några håller jag varmt i mitt hjärta även om det inte är ömsesidigt.

Några kommer tillbaks efter några år, från kärlek till hat till vän.

Visst är det underligt.

Livet man lever.