Vandringen hade varit lång. Från världs ände till dess centrum. Nu stod han där, på kanten till lyckan, på kanten till avgrunden. Till vänster kallt vatten, våta stenar. Till höger vackra fasader, hårda ytor. Ett steg till höger är ett steg till vänster, ett steg till vänster är... ett steg till vänster. Utan återvändo. Men han hade inte för avsikt att ta några steg åt sidan, varken vänster eller höger. Han skulle fortsätta sin vandring rakt fram, möjligen svänga lite men endast för att följa kanten, balansera mellan de två världarna. Det hårda vackra framgångsrika och det hårda vackra avgrundsdjupa. Balansgången var ingen svår gång, den var snarare självklar, oundviklig, naturlig. Hård, vacker och avgrundsdjup. Det var underligt att en sådan känslolös, nej inte känslolös, känslobefriad, männsika blivit så besatt av känslor. Hat, värme, kärlek. Och helst av allt, känslan av att vara i ett skimrande vackert rum av kravlöshet. Och tystnad.