Hösten 2000, körde en kornblå V40 från Kph till Tjörn, sen eftermiddag på hösten med underbar sol längs bohuskusten och olyckligt kär, lyssnandes på Sophie Zelmani, usch vad jag hade ont i magen när jag kom fram. Det olyckliga äventyret varade flera år, bästa vännen och bästa ovännen samtidigt ungefär. Riktigt illa, inte som de sista årens patetiska försök. Självklart är vi vänner fortfarande, på avstånd. Henne bad jag faktiskt dra åt helvete men hon försvann inte för evigt för det. Det är kanske så man skiljer agnarna från vetet.

I alla fall, vad jag skulle säga är att jag lyssnar på I'll Remeber You och har en bitterljuv känsla från magen och uppåt.